Betraktelser från krogen

Den senaste tiden har vi hört mycket om kvinnor som trakasseras och hotas av män på sociala medier. Inte minst via Uppdrag Gransknings sorgliga reportage om kvinnor i politiken och media som vittnade om alla de kränkningar de utsätts för så till den milda grad att de inte kan leva sina liv utan att ständigt vara rädda för att något ska hända dem eller deras nära och kära.

Då jag själv varken arbetat som politiker eller sällan haft journalistiska uppdrag som öppnat upp för den typen av påhopp och hot har jag lyckligtvis inte mer än ett par gånger blivit hotad eller trakasserad av okända män.

Däremot är jag kvinna. Och ibland tycks det räcka för att blir en öppen måltavla för vissa män och deras företrädesrätt att bedöma och recensera kvinnor. Eller för att tala klarspråk – inte kunna låta bli att trycka ner dem.

För ett par kvällar sedan var jag på ett kalas där jag träffade en vän till en man och fd kollega som jag umgicks en del med för några år sedan. Vi hade kul ihop när det begav sig och då han var gift på den tiden fanns det ingen anledning att tro att vår vänskap var annat än just vänskaplig. Men vännen ägnade lång tid åt att förklara för mig att mannen i fråga varit förälskad i mig ägnat mycket tid åt att prata om mig. Sedan fortsatte han att lika animerat upplysa mig om varför min vän till slut gett upp och gått tillbaka till att fokusera på sin fru igen.

-Du är för stark helt enkelt! Det är ingen man som orkar med en så stark kvinna, sa han och blottade sina missfärgade rödvinständer.

-Man blir ju för fan livrädd för brudar som du!

Senare på kvällen stötte jag på ytterligare en man som även han hade behov av att lätta på hjärtat.

-Du! Där är du! Du är ju Sveriges snyggaste tjej!

Jag, som ju närmar mig 50 och har någorlunda koll på var jag befinner mig såväl utseende- som intelligensmässigt vet ju att det inte finns någon som helst relevans i vad han säger. Men av någon anledning ska det sägas.

Men det mer intressanta är det han sedan, med en lika rödvinsfärgad flabb som brodern (han var typen som kallar andra män för broder) på kalaset, måste säga är att jag minsann var lite mullig för ett par år sedan. Jodå, han hade sett på tv då och tänkt att oj oj nu har hon allt gått upp i vikt, flickebarnet.

När jag gick hem den kvällen kände jag ett missmod bortom alla gränser. Inte bara det mänskliga missmodet över att jag kanske är för stark och att det kanske just inte är någon som orkar med det. Att det liksom kröp in i hjärtat och för en kort tid blev en eventuell sanning,

Eller missmodet över den äckliga känslan av att en man betraktat mig på håll och tycker att klänningen nu satt som den ska men att det minsann var jävligt missklädsamt med den där fettperioden för ett par år sedan. Nej, allra mest kände jag mig sorgsen över att det är fritt fram att säga precis vad man känner för till en för dem helt okänd kvinna. Och detta just bara för att jag är kvinna.

Det hela blev som en omöjlig pingpong-match mellan att å ena sidan försöka mota bort självhatet (tänk på den tiden då jag tydligen var för tjock OCH stark – sådana kvinnor måste ju avrättas!) och den förlamande känslan av ha fått en man att rysa av vällust över att få sätta mig på plats. Att få uppvisa att han är det starkaste könet. Vinnaren, som med en ett par svängar med taktpinnen dresserat mig in där jag hör hemma.

I underläge.

Jag önskar i hela mig att jag hade något bra att säga när man hamnar i situationer som dessa. Men det är som om det är omöjligt. Som om händerna är bakbundna. Blivit förbannad (bitch – har du ingen humor?) Sagt något dräpande (ja fy fan fattar du varför man inte vågar hänga med dig!?) fnittra sig ur det (självförakt) ignorera det (fegt).

Hur man än vänder sig har man sin -nu enligt utsago vältrimmade – rumpa bak.

Man kan fråga sig vad som skulle hända om en man fick höra motsvarande från en kvinna. Att en man som är stark, självständigt och trygg i sig själv inte är något kvinnor vill ha. Ni hör ju själva. Brodern skulle vika sig dubbel av skratt!

Jag har en dotter. Från och med nu kommer jag att se det som en av mina största livsuppgifter att förstå hur det blivit såhär och varifrån det här passivt aggressiva beteendet kommer och hur det kan övervinnas.

Hon ska nämligen aldrig behöva höra något liknande.

Kanske är det som Gillian Anderson säger i min favoritserie Fallen:

Kvinnor är rädda för att män ska döda dem.

Män är rädda för att kvinnor ska skratta åt dem.

 

 

 

Senaste inlägg