Nya tider!

jetline

Datorn och nycklar inlämnade. Skrivbord och hyllor nerhällda i lådor – hejdå vi ses.

Och nu sitter jag här. Regnet slår mot rutan och jag hade mycket väl kunnat känna av en rejäl melankoli. För att inte sträcka sig till skräckkänsla. Kanske rentav apati.

Istället förundras jag över stillheten. Mest den inuti. Känslan av ro av att stänga ett kapitel i mitt liv. Ett ganska dramatiskt sådant. Roligt, galet, sorgtungt, slitsamt, spännande, ensamt. Skulle det recenseras skulle man kunna tycka att det är för mycket. Överdrivet. Kanske en smula självömkande på sina ställen.

Fast jag skulle stå på mig och säga att jo sådär var det. Och detta överallt. I hjärtat och i hjärnan. Nåt slags kaos blandat  med ett fokus framåt. Så småningom bortåt. Vi har kämpat hårt. Och mot slutet tog jag i som om jag liksom skulle förlösas ur mig själv. Och det vet vi ju några av oss hur ont det gör att föda barn.

Ut kom just stillhet. Och en ny slags vakenhet.

Ser en tavla framför mig. Kanske hängde den hos någon gammal släkting. Det är en dam, oklar ålder, som strävar framåt i storm kanske snö. Hon håller kappan tätt mot kroppen med båda sina händer. Hon går och går och går. Ut från ramen går hon. Hon ska bara fram. Hennes kinder är röda av kylan och hon har ett par stadiga skor på fötterna.

Lite så.

Är stolt över vad jag åstadkommit i det stora hela. Och tacksam över allt jag lärt mig. Både om mig själv och om andra människor och nu såhär framför regnsrutan var det värt varenda stormsteg.

Tre år i berg-och-dalbana. I kärleken, i arbetet, i det stora och lilla livet.

Och nu bromsar vagnen in jag är sådär skrattchockad som efter en tur på Gröna Lund.

Kanske tog nån ett sånt där kort under turen som man kan köpa dyrt efteråt.

Mitt hår måste ha stått alldeles rakt opp.

 

 

 

Senaste inlägg