Världens största egoister?

Jag pratade med en barnläkare en gång om vad som händer om man varje dag talar om för ett barn eller en hel klass för den delen att de är stökiga och besvärliga. Det behövs kanske inte någon läkare för att förstå det men det han påminde om var att om någon tillräckligt ofta talar om för någon hur man är så blir det tillslut omöjligt att spela något annat än den rollen. Och att det också innebär en massa andra saker. Det påverkar självklart också självförtroendet och känslan av att vara stolt över sig själv.

På sista tiden har jag sett det på film, hört om det på radion och som samtalsämne på middagar – nämligen hur stela individualistiska och egoistiska vi svenskar är. Hur vi inte bryr oss om varandra, bara stirrar ner i våra telefoner medan vi bygger upp våra muskler på gymet och ger blanka fan i andra. Och jag kan inte låta bli att tänka på det där samtalet jag hade med barnläkaren. Vad händer med oss om vi ständigt impregneras av bilden av oss själva som i princip helt avstängda från empati och känslan av att vara en del av ett sammanhang?

Under min tid som GS på Bris blev jag smärtsamt ofta påmind om att ensamhet är något av en folksjukdom-inte minst bland barn och unga. Och det sätt några av oss och inte minst delar av samhället behandlar våra unga är inte bara skrämmande utan helt oacceptabelt. Och något som behöver diskuteras i skolan, på arbetsplatser och inte minst i politiken – hur vi ska bete oss mot och behandla våra medmänniskor och hur mycket resurser som krävs för att se till att alla får det de har rätt till och behöver. Men när jag ser mig omkring ser jag ofta en helt annan bild än egoister och individualister. Jag ser människor som engagerar sig i allt från idrotten till olika föreningar. Jag ser folk som ställer upp frivilligt på sin lediga tid för att hjälpa de som behöver det. Jag ser folk som sjunger i körer, som flamsar på krogen, som går på danskurs. Jag ser folk som med största kärlek och omsorg tar hand om både sina barn och sina gamla föräldrar och släktingar. Jag såg så sent som igår medpassagerare trösta en okänd man på en flygplats som fått ett plötsligt dödsbud. Jag ser medkänsla och en massa glädje.

Och jag ser självklart en massa förvirrade och ja ensamma människor också. Jag ser folk som desperat söker efter kärleken och efter samvaro. Och jag ser att alldeles för många stängs ute från gemenskapen – inte minst alla som kommer hit från krig och vidrigheter och som inte känner sig välkomna och inkluderade. Men jag tror att det är farligt att förväxla ryggradslös politik med ett kyligt och egoistiskt folk. Ska vi bara acceptera bilden av oss själva som hopplöst egoistiska och bortskämda i ett av världens rikaste länder? Ska vi inte i stället kraftsamla med allt vi har som är positivt och tryggt? Och visa oss själva och resten av världen att ja, vi kanske är en smula stela och introverta men här finns både öppna famnar och intelligens nog att inse att vi behöver varandra och andra behöver oss?

”Försök att inte tappa din krona” brukade min mormor säga. Jag tror vi behöver sätta på oss våra kronor allihop och bära dem med värdighet. Vi kan bättre än att pekas ut som världens tråkigaste, ensammaste och mest egotrippade folk!

 

 

Senaste inlägg